Archive for mars, 2015

Samhällsplanering

2015/03/30

Samhällsplanering
En samhällsplanering kan aldrig bli bättre än de rådgivare man anlitar.
Varifrån Putin rekryterar sina rådgivare har jag mina aningar om. I renodlade demokratier är det säkerligen en mer blandad rekryteringsbas som finns att tillgå.
Den som vill bli rådgivare till svenska rikspolitiker måste ha det rätta storstadsperspektivet. Dessutom en insikt i den globala värld vi lever i. I sista hand kan det vara bra om man vet vad glesbygd är för någonting, så att det inte fattas beslut som äventyrar storstädernas tillväxt.
I lilla Nordanstig som till stor del måste förlita sig på skatteutjämningsbidrag, försöker man också att leka samhällsplanering. Deras rådgivare är antingen ekonomer med svagt sinne för konsekvensanalyser, eller någon som representerar olika särintressen.
Naturligtvis är det lätt att gå vilse bland alla rådgivare och en stark folkopinion.
Nordanstig är en sällsynt misslyckad kommunbildning, som består av ett antal kyrksocknar som blev över när storkommunerna bildades.
Trots idoga försök till samförstånd, så är bytänkandet starkt förankrat i bygderna. Den yngre generationen är inte ett dugg bättre än de äldre, det kanske är ett medfött genetiskt drag?
Utan att generalisera för mycket kan man säga att det går en skiljelinje mellan hög och lågutbildade. I kommunen finns många lågutbildade.
Får man dessutom intrycket att kommunens beslut missgynnar den egna bygden, så späds bytänkandet på ytterligare.
Industrinedläggningarna har varit många, och har drabbat hela kommunen hårt. Någon ersättningsverksamhet har sällan eller aldrig dykt upp. Många drömmer om någon stor ersättningsindustri som kommer som en skänk från ovan och frälser folket. Sluta drömma, den tiden är förbi.
I dagens läge är det kompetens som måste bli frälsningen. Locka hit kompetenta människor, med billigt boende och bra miljö. Med närhet till skola, vård och omsorg.
Ett havsnära boende står högt på önskelistan för många människor.
Detta förutsätter då att det finns en närhet till skola vård och omsorg, samt goda kommunikationer. I annat fall blir det havsnära boendet bara ett önsketänkande.
På Alnö fick de boende kommunalt vatten och avlopp, som var en förutsättning för en fortsatt expansion. Nu sätter trafikverket stopp, vägarna tillåter inte en utökad utbyggnad.
Saker och ting hänger ihop som en helhet. Den ena förvaltningen måstevara införstådd med vad den andra gör.
I Nordanstig satsas på havsnära boende. Nedläggningen av högstadiet i Harmånger tyder dessvärre på att kommunikationen mellan olika förvaltningar i kommunen har vissa brister.
Nu kommer nästa dråpslag. Skolor och äldreboenden skall flyttas eller läggas ner, i syfte att spara pengar. Hur detta skall gynna ett havsnära boende är det nog ingen som förstår.
I Gnarp råder stor bostadsbrist och har så gjort sedan början på 70- talet. Ingen detaljplan för bostadsbyggande finns. Den som så vill får själv söka sig hit och försöka hitta en plats att bygga på.
Detta har medfört att all eventuell inflyttning har hindrats, trots mycket bra kommunikationer både mot norr och söder.
Om människor hindras att bosätta sig där man vill, så väljs andra lösningar.
Man väljer inte den kommunala lösningen, om helheten saknas.
Karl-Erik

Annonser

Sundsvallsbron

2015/03/18

Sundsvallsbron
Ett magnifikt bygge, och Sundsvalls stolthet. Efter åratals planerande och byggande, äntligen färdigt. Den har kostat miljarder men så är den också vacker att se på.
Men hur är det med kvalitén? Den blev visst inte godkänd vid besiktningen av någon anledning.
Mot slutet av byggtiden upptäcktes det att man låg före tidtabellen när det gällde brons färdigställande. Då uppstod tydligen något sorts glädjerus hos byggherrarna, ”titta vad duktiga vi är”.
Snabbheten har kanske ett pris. Göra snabbt eller göra rätt?
Vi börjar med bropelarna, som håller på att rosta sönder. Pelarna har angripits av en okänd bakterie som får järn att rosta. Hur okänd den är kan väl diskuteras Gallione´lla ferrugi´nea. Den har i alla fall varit känd sedan 1836. Nytt är i så fall att den har angripit Sundsvalls stolthet.
Enligt vissa uppgifter så lagrades bropelarna någonstans i Indalsälvens delta vid Midlanda, i väntan på att de skulle monteras.
Gallionella bakterierna trivs i järnhaltiga, mineralrika sötvatten. Den påträffas i synnerhet i grunda bräckta vatten.
Om man nu misstänker att pelarna har drabbats av dessa bakterier (vilket man inte gjorde) så är botemedlet att noggrant sandblästra pelarna, för att sedan rostskyddsbehandla och måla med för ändamålet avsedd färg.
Hur var det med färgvalet, var det rätt färg, eller var det en billig färg? Kanske hela bron är målad med fel färg?
Sedan var det broräckena. Det gällde att bli klar snabbt.
Enligt obekräftade uppgifter så var det ett Irländskt byggbolag som skulle montera räckena? Deras ambition var att montera enligt giltig byggnorm, men i så fall skulle brobygget bli försinkat, enbart för några broräcken.
Ett Ungerskt företag var billigare, dessutom byggde de enligt anvisningar. Jag kommer osökt att tänka på ordspråket ”tok gör som tok säger”.
Nu står vi där, med en icke godkänd bro som vi förhoppningsvis törs använda tills vidare.
Dessutom blev Sundsvalls kommun blålurade av trafikverket när de gick in med pengar och delfinansierade brobygget för att slippa broavgifter.
Trafikverket tackade och tog emot, men broavgiften den skulle betalas ändå.
Karl-Erik

Eget ansvar

2015/03/12

Eget ansvar
Häromkvällen såg jag ett reportage från Grums, Leva och dö i Grums. Det kunde lika gärna ha varit från någon annan mindre ort i Sverige.
Verkligheten ser ofta sådan ut i många glesbygder, med nedläggningar av både det ena och andra. En hög arbetslöshet i synnerhet bland ungdomar.
En ytterligare faktor som för mig var okänd, var den höga självmordsbenägenheten bland ungdomar, som delvis kan förklaras av ett omfattande drogmissbruk.
Nu var inte allt nattsvart i Grums. Många var nöjda med tillvaron och tyckte det var bra i Grums. En fungerande arbetsmarknad finns och de politiskt ansvariga ser mer positivt på samhällsutvecklingen än vad de intervjuade ungdomarna gör.
Ändock kan jag inte låta bli att tycka det är beklämmande när jag ser ungdomar som sitter ”A-lagsbänken” och väntar på bättre tider. Hoppas bilden var arrangerad.
Om man nu inte är kvalificerad för de arbeten som eventuellt finns, så ser man till att skaffa sig rätt utbildning, eller flytta dit arbete finns.
Samma kväll som programmet sändes offentliggjorde Ericson att man avskedar över 2000 personer.
Att i detta läge sitta och vänta på att någon från ovan skall flytta dit någon typ av verksamhet och sedan komma och erbjuda arbete, får nog betraktas som en utopi.
Varje människa har ett eget ansvar för sin egen tillvaro.
En ungdomsarbetslöshet på 24 % är i högsta laget. Där borde samhället gripa in och skapa förutsättningar för att göra ungdomarna anställningsbara.
Nordanstigs kommun med sina egna problem, har en ungdomsarbetslöshet på långt under 10 %.
Vad är det som gör denna skillnad? Går det att överhuvudtaget jämföra olika kommuner med varandra?
Hur ser framtidsutsikterna ut i jämförbara kommuner, hur prioriteras resurserna?
I Nordanstig tycks man ha försatt sig i den situationen att man måste spara in på den kärnverksamhet som är viktigast för kommunen och skulle kunna bidra med skatteintäkter.
Enligt en två år gammal befolkningsstatistik, så flyttar ungdomar och yngre familjer ifrån kommunen och andelen äldre blir kvar. Konsekvenserna av detta blir katastrofalt för kommunen, men är positivt för de utflyttade.
Är tendensen likartad i Grums?
Karl-Erik

Tuta och kör

2015/03/06

Tuta och kör
..mot undergången. 35 personer som har överklagat Nordanstigs kommuns beslut att bilda verksamhetsområde för va, i Sörfjärden, fick avslag av förvaltningsrätten i Falun.
Motiveringen var enkel. Ett beslut av länsstyrelsen, som Statens Va- nämnd har fastställt, går inte att överklaga.
Äntligen har våra lagstiftare fått till en lag (vattentjänstlagen), som inte gäller om länsstyrelsen säger något annat.
Att våra folkvalda politiker skulle ha haft en aning om vad de ställt till med tvivlar jag på. Däremot har tjänstemän och lobbyister som lurat i politikerna att det skulle bli bra, vetat vad de gjorde.
På många ställen i vårt land är en kommunal va- anläggning det bästa alternativet. Synd bara att ingen utredde vad som passade bäst i Sörfjärden.
Så här gick utredningen till. Först bestämdes att det skulle byggas en kommunal va- anläggning. Sedan skaffade man fram de dokument som skulle möjliggöra ett beslut. Slutligen presenterades materialet för kommunfullmäktige med uppmaningen att ”detta är det enda alternativet”.
År 2010 upphävdes beslut om verksamhetsområde. Kostnaden på 40 miljoner skulle bli för dyrt, dessutom skulle anläggningen inte fungera tillfredställande.
Nu har man återigen sett till att hamna i samma situation efter lobbyisternas påtryckningar.
Länsstyrelsen har aldrig gjort någon utredning i Sörfjärden, de har inte ens ett bärande argument för kommunalt va. Kommunen har heller inte skickat allt utredningsmaterial till förvaltningsdomstolarna, utan endast det som varit gynnsamt för lobbyisterna.
Länsstyrelsen, genom Statens Va- nämnd har då fastställt att kommunen har rätt att fatta beslut (med hjälp av länsstyrelsen), däremot inte haft synpunkter på om kommunen fattat rätt beslut.
Nordanstigs Vatten AB har i dagsläget skulder på 60 miljoner och ett renoveringsbehov av sina anläggningar på mångdubbelt mer. Avgiftshöjningarna måste nu komma tätare om inte allt skall gå överstyr.
Anslutningsavgifterna i kommunen borde ligga på en bra bit över 200 000 kr i dagsläget.
Så kommer knappast att bli fallet, det blir i stället skattsedeln som får finansiera fritidshusägarna i Sörfjärden.
Sörfjärdens va, är en direkt orsak till att kommunen planerar budgetnedskärningar på 50 miljoner.
Skolor skall nu läggas ner, liksom delar av åldringsvården, och en del intagna på våra äldreboenden har börjat överflyttats till Söderhamn.
Det är inte samhällsekonomiskt försvarbart att investera ca 80 miljoner i Sörfjärden. Kommunen ensam bär ansvaret för detta, även för att man anlitar dåliga rådgivare.
Varför skall vi ha kommunalt vatten, om invånarna tvingas flytta härifrån?
Karl-Erik

När lillebror mötte spöket

2015/03/01

När Lillebror mötte spöket
Lillebror skulle snart fylla femton, ja snart i alla fall. Han var åtminstone tonåring numer.
När man var så gammal så hörde det till att man fick gå på barnförbjudna filmer. Om man nu kunde ta sig in utan att visa leg.
Filmcensuren var betydligt hårdare på 50- talet än nu, men leg kontrollen var mer godtycklig.
Det var söndag och far hade varit ute i skogen och jagat småvilt. Innan far kom hem gick Lillebror över till kompisarna för att smida lite planer inför kvällen.
Filmen på Bygdegården var en riktig rysare med åldersgräns 15 år. Den måste pojkarna bara se, det var nästan ett måste.
Under tiden hade far kommit hem, jaktlyckan var god. En präktig hare, som far hade tagit ur och hängt i uthuset. Den skulle bli en god harstek till nästa helg. Nu hängde den på betryggande avstånd från golvet, så att inga djur kunde nå den.
Filmen började klockan åtta, en riktig skräckrysare, som handlade om en gengångare som inte hade fått någon ro i sitt levande liv.
Nu ställde han till det för de människor som svikit honom i det levande livet. Massor med oförklarliga händelser och olycksfall.
I filmens slutskede inträffade en brand i ett gammalt stort hus, som hade kopplingar till gengångaren.
Ett flertal brandbilar försökte släcka branden, men förgäves. Allt brann ner till grunden.
Polisen var närvarande under släckningsarbetet, för att förvissa sig om att ingen hade befunnit sig i huset och blivit innebränd. Alla hade tagit sig ut och ingen kom till skada.
Dagen efter hade lokaltidningen ett reportage med bild. I ett fönster på övre våningen syntes tydligt ansiktet på gengångaren.
Pojkarna var ordentligt skärrade när de gick hem från bion. Kunde det verkligen finnas gengångare?
Många gånger hade de hört äldre berätta om mystiska saker som hade inträffat. Gubbar och gummor som hade förmågan att trolla på folk. En del familjer drabbades ofta av olyckor, familjemedlemmar dog, kreatur blev sjuka i mystiska åkommor, bränder mm.
Sista biten var Lillebror tvungen att gå ensam, det var mörkt, inget gatulyse, skogen stod alldeles för nära vägen för att det skulle kännas riktigt bra. Inte ens månljust var det, men nu var det bara några hundra meter kvar hem.
På darrande ben och en aning kallsvettig stod han äntligen hemma. En svag utelampa på uthuset fick honom att känna sig en aning lättad.
Enklaste vägen att komma in i huset och upp på rummet, var att gå genom uthuset och använda bakdörren från uthuset och in.
Det fanns lyse i uthuset, men lysknappen var alldeles innanför dörren. Att först tända lyset och sedan gå tillbaka och släcka lyset var ju helt meningslöst. Han hade gått så många gånger genom det mörka uthuset , bara några få meter och han hittade perfekt.
Med händerna snett framför sig för att kolla att ingen hade ställt någonting i vägen gick han lugnt och sakta framåt, bara några meter kvar.
Plötsligt händer…, någonting ludet träffar honom i ansiktet, Lillebror kastar sig bakåt och slår ut med händerna för att skydda ansiktet, hjärtat dunkar, tusen tankar far genom huvudet på bråkdelen av en sekund.
Han dyker mot stolpen där lysknappen finns. I samma ögonblick som lyset tänds ser han, faderns nyskjutna haresom hänger i ett snöre i taket, urtagen men med pälsen kvar.
Karl-Erik