Archive for februari, 2014

Överrockens kretslopp

2014/02/27

Överrockens kretslopp
Herr Larsson var född någon gång i början av 1900- talet. Som seden var fick han tidigt lära sig att arbeta. Från början i sin faders liesmedja och sedan på andra smidesverkstäder.
Att vara smed, var ett yrke med status och yrkestraditioner. Larsson var stor och kraftig och stolt över sitt arbete.
När han stod på höjden av sin yrkeskarriär arbetade han som yxsmed på Gränsfors Bruk.
Gränsfors Bruk har anor sedan slutet av 1800- talet, då en liesmedja anlades i Gränsfors.
I slutet av 1800- talet ökade de stora skogsavverkningarna i Norrland, vilket gjorde att yxtillverkningen tog ordentlig fart.
Larsson som var en skicklig smed såg sin framtid tryggad i Gränsfors.
På sin s.k. fritid var han även en skicklig vapensmed, där jägare och skytte- intresserade lämnade in sina vapen för reparation och genomgång.
Ledighet och semestrar var inte riktigt accepterade företeelser ännu.
Den som fått en anställning på ett industriföretag förväntades stanna kvar på arbetsplatsen så länge som det var möjligt.
Samarbetet och lojaliteten med arbetsgivaren var ömsesidigt. Arbetsgivaren var i de flesta fall lokalbunden. Kännedomen om de anställdas familjeförhållanden var god. Investmentbolag och riskkapitalister, som ägnade sin tid åt flyttkaruseller var ännu inte uppfunna.
Det berättas om en grovslipare på yxfabriken som blev erbjuden att byta arbetsuppgifter. Tillverkningen hade kommit i otakt liksom, eftersom det hade hopat sig yxor som skulle finslipas efter grovslipningen.
Den stackars arbetaren hade suttit på samma slipstol i kanske 40 års tid, och grovslipat yxor. Nu blev han erbjuden att byta arbetsuppgifter, och flytta sig till en annan slipstol två meter därifrån.
Man kan riktigt se våndan i den stackars mannens ögon. Kunde han inte få några års betänketid, eller något sorts omställningsbidrag, men så här plötsligt.
Den häftiga omställningen blev för svår, mannen gick helt enkelt hem.
För att återgå till herr Larsson, så var det i denna miljö han arbetade.
Nu bodde han i Svedbro, ca fem kilometer ifrån Gränsfors. Varje morgon skulle han åka dit och därifrån. Morgon och kväll, sommar och vinter åkte han. Från början med cykel, men någon gång på 50- talet köpte han moped.
Någon gång i sina yngre dagar hade han köpt en överrock, i tidsenlig ljusgrå färg, kanske något för stor, men tanken var att det skulle finnas lite plats att växa i.
Denna vackra överrock som han använt som finrock några tiotals år, var inte riktigt lika modern längre och användes alltmer sällan, men den var fullt riktig, vinterfodrad och långt ifrån utsliten.
Denna vinterrock kom nu till användning under de kalla vinterdagarna när han åkte moped till arbetet.
Herr Larsson var storväxt, rocken ännu större. När han grenslade mopeden utgjorde ekipaget en märklig syn.
Mopeden försvann nästan helt under den stora överrocken. Likt ett rullande fyra- manstält, där endast fram och bakhjulen stack fram, gled denna skapelse iväg mot Gränsfors.
Efter Herr Larssons pensionering blev överrocken återigen undanhängd, men långt ifrån att vara helt utsliten.
I Svedbro fanns ett antal dammar som alltid var i kontinuerligt behov av reparation och skötsel. Läckage i dammfästen och under skivbordet (den undre delen som luckorna tätade emot) uppstod med jämna mellanrum .
Större läckage var ofta svåra att få täta. Utslitna underkläder, trasmattor, skjortor och byxor trycktes ner i hålen, men de stora hålen var svårtätade.
Här kom Herr Larssons överrock väl till hands. Äntligen fick överrocken gå till den sista vilan, kretsloppet var slutet.
Karl-Erik

Annonser

Glesbygden skall offras

2014/02/21

Glesbygden skall offras
Storstäderna skall växa och bli större, fler människor skall flytta in, men vart?
Om bostadsbyggandet hålls nere så kan den välbärgade makteliten se sina bostadstillgångar stiga i värde, i och med att efterfrågan ökar.
Folk förväntas bo, arbeta, och konsumera i storstaden därför att det genererar pengar till stat och kommun. Däremot skall offentliga utgifter hållas nere som t.ex. bostadsbyggande.
En utbyggnad av kommunikationerna blir nödvändig, men det får staten hjälpa till med.
Avståndet mellan storstadens kommun pampar och riksdagsmännen är alldeles för kort, för att det skall vara nyttigt för landets demokrati.
Nu är det emellertid så att det finns en annan värld utanför storstäderna , de vita fläckarna på kartan som kallas glesbygd.
Deras uppgift är att förse storstäderna med arbetskraft och råvaror, så länge det finns något kvar.
Någon tanke på att glesbygden kan ha egna behov tycks inte finnas. Om det dessvärre skulle finnas behov så är det storstadslösningar som passar bäst.
Finns det problem i storstaden så drämmer man till med åtgärder så att alla får vara med och betala.
Föroreningar av olika slag är mest påtagliga i storstaden, och i den mån det förekommer i glesbygden så är det importerat från olika tätt- befolkade centra och industriområden i andra delar av världen.
Men betalningen för föroreningar skall glesbygden vara med och dela på. Är luftföroreningarna höga i Stockholms innerstad så måste fordonsskatten höjas generellt.
Norrlands luftmiljö blir inte bättre för att fordonsskatten höjs, däremot får statskassan ett lyft.
Näringslivet flyttar sin produktion utomlands på grund av kostnadsläget. Inte bara löner utan även miljökrav och regelverk har ofta en lägre status i andra länder.
De svenska basnäringarna som bedriver verksamhet i Norrland, har sina huvudkontor i Storstaden. Gissa var någonstans företagen ger vinster och beskattas?
Senaste trenden är att små glesbygdskommuner skall slås samman och bli större. Hur man på detta sätt skall kunna få samhällsservicen att bli bättre vet ingen, den kommer i alla fall inte närmare medborgarna.
Om det mot förmodan skulle vara så, då skulle man kunna ta steget fullt ut, och göra hela landet till en enda kommun.
Nu är inte allt bara skit och bedrövelse i glesbygden, trots att statsmakterna gör vad de kan för att sabotera livsbetingelserna för glesbygden. Många kreativa företag har insett fördelarna med att var etablerade i glesbygden. Lägre kostnader för hyror och personal, samt att många verksamheter kan skötas med hjälp av internet.
Hur skulle det vara om man sneglade lite västerut?
I Norge avskriver staten studielånen för höginkomsttagare, som verkar i glesbygden under ett visst antal år.
I Sverige fick företag i vissa regioner skattebefrielse under långa perioder för att kunna överleva under svåra tider.
Det var naturligtvis före 1900- talets början, innan statsmakternas girighet definierade vad som är svåra tider.

Karl-Erik

Skolan igen

2014/02/14

Skolan igen
Valår i år. Skolfrågor blir då återigen aktuella, för att sen tyna bort nästa vinter.
Alla vet hur skolan skall skötas, därför att alla har gått i skolan och har erfarenhet därifrån. Åtminstone från den egna skolan.
Skall skolan återförstatligas, eller skall den statliga styrningen bli bättre, kanske mer pengar till skolan, varför inte mer resurser till skolverket för att få bättre tillsyn.
Faktiskt finns det forskning och utredningar som visar vad som gått snett i den svenska skolan, men varför lyssna på sådant när alla vet hur skolan skall skötas.
Vi börjar från början. Skolan kommunaliserades i början på 90- talet, någon sämre huvudman får man leta efter. Dessutom kostade inte reformen någonting, för det var lärarna själva som fick betala reformen.
Själv fick jag en lönesänkning, som det tog fem år att återhämta, under min dåvarande skoltid.
När skolan var statlig fick jag betalt för att undervisa, när kommunaliseringen trädde ikraft fick jag istället betalt för att tillbringa tid på skolan. Det fanns så mycket som skulle göras på skolan, som inte hade med undervisning eller elever att göra.
Samtidigt kom friskolereformen, som var tänkt så att den som hade en pedagogisk ide för att utveckla undervisningen skulle få möjlighet att göra detta. Riskkapitalbolagen hade också en ide. Här ´finns det pengar att hämta. Samtidigt med reformerna fick Sverige uppleva en djup lågkonjunktur.
Skolorna organiseras om, nya skolledare plockas in som varken kan skollagen eller grundskoleförordningen. Hoppsan! ”Vi kanske skall starta en rektorsutbildning.” Här började vad vi kallar fritt fall.
Lågkonjunkturen drabbar även kommunerna, skolan blir den stora sparbössan. Lärartätheten minskar och de administrativa uppgifterna ökar.
Nya reformer införs och en ny lärarutbildning tar form, men dessvärre så fortsätter skolans förfall. (Det tar ca 4,5 år att utbilda en grundskollärare).
Eftersom inte förbättringsresultaten kommer fort nog, startas nya utredningar. Mer pengar till skolan, alltså till skolverket för att öka tillsynen.
Nu börjar man även titta på lärarnas arbete, för att se om det går att detaljstyra hur undervisningen skall gå till.
Resultaten kommer mer och mer, men inte som man kanske tänkt sig. Utbildningsplatserna på våra lärosäten gapar alltmer tomma. Värst är situationen inom vissa språk och i Ma och No ämnen. I fjol började ca fem studenter på kemilinjen, fast tusentals går i pension varje år.
I första hand är det eleverna som drabbas. När välfärden skärs ner, och skyddsnäten får grövre maskor så måste någon drabbas.
För många barn betyder skolan en fast punkt i tillvaron, men när den fasta punkten används som budgetregulator blir naturligtvis resultaten därefter.
Attityder och motivation för skolarbete går stadigt neråt. Statens och kommunernas idoga arbete med att leka experter, och experimentera med hemmagjorda reformer som inte kostar någonting ger naturligtvis resultat så småningom.
Medierna är inte sena att haka på för att sprida bilden av en skola i fritt fall. Samtidigt glorifierar de kändisar och världsstjärnor som vältrar sig i lyx, trots att de hade mediokra betyg i skolan.
Vad gör då eleverna? Går det tungt så hoppar de av skolan, utan att någon bryr sig.
I storstäderna finns det kriminella nätverk som fångar upp dessa avhoppare, och ger dem en gängtillhörighet och samtidigt visar vägen till snabba pengar.
Vad har samhället för idé med skolan?
Att återförstatliga skolan är meningslöst, så länge det inte finns någon plan för skolan. Av samma orsak är det meningslöst med bättre styrning av skolan, det finns för få pedagoger som skall göra arbetet.
Sedan 2006 har skolmyndigheten fördubblat sin personalstyrka, och antalet lärare har minskat med 12 000 st. Var fjärde lärare har lämnat skolan av andra orsaker än pension.
Kanske Löfvens 400 miljoner till skolan löser problemen? Det blir i så fall några hundralappar till varje årskurs i grundskolan.
Jag är mest förvånad över att det tagit så lång tid innan skolan har rasat ner i detta bottenträsk. Det lär nog kosta åtskilliga miljarder och massor av tid för att komma tillbaka.

Karl-Erik

Kommunal vetorätt

2014/02/07

Kommunal vetorätt
Migrationsverkets behandling av asylärenden lämnar ibland mycket övrigt att önska. Naturligtvis har de sitt reglemente att gå efter.
Utvisning av flyktingfamiljer som bott i Sverige i flera år väcker ofta anstöt hos lokalbefolkningen.
Tänk er själva, flyktingar kommer till Sverige och bildar familj, skaffar barn, får arbete. Barnen börjar skolan, och plötsligt en dag så skall familjen utvisas.
Orsakerna till att flyktingar utvisas har varit föremål för många utredningar, vi får därför anta att regelverket är optimalt och med EU bestämmelserna överensstämmande.
Polisen i respektive län, ombesörjer utvisningarna på uppdrag av migrationsverket.
Nu har det visat sig att polismyndigheten i Gävleborgs län är mest effektiva när det gäller att utvisa flyktingar.
Det gäller kanske att slå till innan offren hinner gömma sig.
I alla fall är det väldigt osmakligt när polisen gör sina gryningsräder med fullt manskap i bästa Gestapostil.
Man knackar på tidigt på morgonen i lägenheten, man går in på skolor och förskolor och rycker med sig barnen. Eller om någon befinner sig på sjukhus för vård, med eller utan sjukhussäng, det är bara att avbryta vården, för ut ur landet skall de ovälkomna.
Nu finns det faktiskt regler för hur polismyndigheten får bete sig, men tolkningen är tydligen olika. Att FN:s barnkonvention skulle ha någon betydelse i praktiken verkar inte finnas. Regler är till för att följas, det är bara att välja vilka regler som skall följas.
För att nu råda bot på de mest kriminella handlingarna inom lagens råmärken borde det finnas ett kommunalt veto, mot alla utvisningar.
Alltså om någon skall utvisas så skulle kommunen kunna lägga in ett veto mot utvisningen och stoppa densamma.
Kommunerna har en bättre överblick över de enskilda individerna, som i många fall har etablerat sig i samhället och bidrar positivt till samhällsutvecklingen. Vi skulle även få bort gryningsräderna där barn försvinner över en natt från kompisar vänner och bekanta, och kanske ställer till det för den kommunala organisationen, eller det privata företaget som mister en medarbetare.
Naturligtvis kommer kommunerna inte att utnyttja sin vetorätt om man anser att flyktingen utgör en belastning för samhället, eller om man är obekant med fallet.

Karl-Erik