Archive for januari, 2012

Dagmar och jag

2012/01/25

 

Men Farfar.. Hur skall du klara detta?

Dagmar och jag har en relation med varandra. Den är inte så där ömsesidig som man skulle önska. Nä det är nog Dagmar som bestämmer, och jag får lyda hennes vinkar.

Den började redan i slutet på november, när jag med hjälp av motorsågen skulle lägga ihop ved och gallra lite.

Lite snö och lämplig temperatur gjorde att arbetet flöt på bra. Vid juluppehållet den 16 december hade jag fått ihop ca 60 stockar, jag var nöjd med mitt arbete när jag åkte på julfirande (se föregående blogg).

På annandag jul fick jag besök av Dagmar, inte precis försynt och tillmötesgående, utan med buller och bång kom hon och röjde upp ganska ordentligt.

De tallar som jag omsorgsfullt sparat kastade hon sig över, och på ett fullständigt omdömeslöst sätt fällde hon hälften av dem. En inspektionsrunda på fjärdedag jul gav sitt tydliga besked. Här fanns mycket att göra.

Tur att träden hade fallit ända ner på marken, jag vägrar att klättra tio meter upp i halvliggande träd för att såga ner dem.

Efter nyår började jag röja upp och ta reda på det som fallit, efterhand som träden frös fast mer och mer ju längre tiden gick. Strax före helgens snöfall var jag klar, vilken tur!

En annan sak som inträffar vid stormfällningar är att timmerpriserna går ner. När jag har mycket att erbjuda så är priserna låga, snörika vintrar när jag har svårt att få fram någonting då är priserna höga.

Sedan drabbades jag av den svåra sjukdomen, avtryckarsjuka. Samma symtom som älgjägare får som upprepade gånger trycker på avtryckaren. Handen sväller upp och pekfingret ömmar för varje gång man böjer det.

Anmärkningsvärt att inte socialstyrelsen har uppmärksammat detta problem ännu. Borde kanske klassas som yrkesskada.

Karl-Erik

 

Annonser

Juletid är julefrid

2012/01/04

Juletid är julefrid

I Sverige finns det lika många jultraditioner som det finns människor. Ja egentligen finns det ännu fler, för vi byter ju traditioner också. Dessutom tenderar traditionerna att bli mer kortlivade i det moderna samhället.

När jag växte upp firade vi alltid jul hemma hos mina föräldrar. Nu är mina föräldrar döda, och föräldrahemmet sålt, alltså svårt att behålla den traditionen längre.

När jag då fick egen familj, och tyckte att våra föräldrar kunde fira hos oss, minns jag att farsgubben muttrade någonting om nyordning, som om det skulle spela någon roll i vilken fåtölj han satt och gruffade över tingens ordning.

I år firade vi jul hos barn och barnbarn i Märsta/Upplands Väsby. Julen är en bra tid då familjerna kan samlas och umgås tillsammans. Själv har jag ordnat det väldigt praktiskt i och med att jag har låtit gifta bort mina pojkar till varsin syster i en annan familj, av praktiska skäl….eller, hur det nu gick till.

Mat och matkultur är något som varje individ har med sig hemifrån. När två personer slår sig ihop tar man naturligtvis med sig sin matkultur, kan efter någon generation bli oerhört mycket mat på bordet.

Eftersom man måste äta alla dagar så åt vi lutfisken och revbensspjällen på juldagen, vi spred ut ätandet på fler dagar så att säga. I annat fall hade vi hamnat på kunglig nivå. I historien står berättat om Gustav II Adolf, vars middagar bestod av 30 rätter, vidare står det att ”han blev med åren tämligen fet”.

Annandag jul inträffar något som heter mellandagsrea.  Vi beger oss in till centrala Stockholm för att ”titta” på kläder, många andra människor hade kommit på samma sak. Mellandagsrean verkar vara en större tradition än jultomten, i synnerhet när det gäller att titta på kläder, fast jag såg inga nakna stockholmare som sprang omkring, men det kanske köptes i förebyggande syfte.

En bit från Sergels torg fanns en finare klädesaffär som hade rea, och eftersom affären skulle upphöra var det halva priset på reapriset. Vi var inte precis ensamma i affären, nu fick de flotta överklassdamerna trängas med kleti och pleti. Min uppgift var att följa med, och agera som avlastningsyta för provade och oprovade klädesplagg. Affären var full av kläder så jag lastades på så jag blev blå i ansiktet, om jag hade haft en vit pil på huvudet kunde jag ha agerat trafikdelare.

Jag fick order att ställa mig i kassakön, allt var en enda röra, vilken var kassakön. Högt och tydligt frågade jag kvinnan före mig om detta var kassakön? –Nej svarade hon detta är kön till provhytten, -vadå, hörde jag en annan kvinna säga längre fram i kön, varpå det blev ett väldigt sorl bland kvinnorna före mig, och plötsligt blev det två köer.

Nästa anhalt i shoppandet var en leksaksaffär, för komplettering av leksaksattiraljer. Ordning och reda, en avdelning för flickor där hyllorna var fulla med dockor och prinsessor med rosa klänningar och andra tillbehör.

På pojkavdelningen var hyllorna fullbelamrade med krigsleksaker och vapen, bepansrade varelser med bössor som såg ut som grovkalibriga kanoner. Precis vad pojkar av i dag behöver lära sig.

Om man nu lyckas i denna pedagogiska fostran så kan vi se fram emot en lösning på många världsproblem.

Alla killar kommer att kriga och slå ihjäl varandra, flickorna kan ägna sig åt att se vackra ut och visa sig i allehanda modekläder för varandra.

Om hundra år har vi löst alla världsproblem, miljö, överbefolkning, och finanskriser mm.

Vi offrar en enda art, och räddar alla övriga.

Karl-Erik