Att Grekland tillhör EU är ett faktum sedan ett antal år tillbaka. När EU länderna senare fick ansluta sig till den gemensamma valutan Euro, då började problemen, i synnerhet för Grekland.

Europas länder är fristående stater, vilket inte är samma sak som t.ex. Förenta Staterna.

EU konstruktörerna har gjort ett fatalt feltänk när de införde en gemensam valuta i ett antal fristående stater som har egen finanspolitik.

Grekland har aldrig uppfyllt villkoren för att bli medlem i EU, man har heller aldrig tänkt att man skulle uppfylla villkoren.

Grekiska folket är som alla andra människor, man kämpar och sliter för brödfödan. Däremot har de inget som helst förtroende för makteliten och deras hejdukar.

Eller vad sägs om följande. I den offentliga sektorn kan man inte få ett arbete med hjälp av kunskaper och kompetens, man måste ha kontakter och känningar som kan hjälpa till att mygla och muta sig fram.

När man sedan har erhållit denna livstidsanställning kan arbetet med att mygla sig upp i hierarkin mot bättre och bättre förmåner påbörjas.

Om de 400 rikaste människorna i Grekland skulle börja betala skatt på sina inkomster, skulle staten få in 20 miljarder.

I och med medlemskapet öppnade sig oanade möjligheter att få låna pengar till alldeles för låg ränta för Greklands del. Räntan fastställs av Europeiska centralbanken istället för att anpassas till Greklands behov.

Nu har köpfesten tagit slut. Statskassan är tom, lånen skall betalas tillbaka. Men av vem?

Makthavarna har inte några som helst planer på att nagga sina egna förmåner i kanten, nu gäller det att planera hur man skall komma runt EU:s stränga regler för att erhålla nödlån.

EU har ställt ett antal villkor för att utbetala lånen, men eftersom inte makthavarna själva tänker betala så får vanligt folk skära ner sin levnadsstandard.

Resultaten har visat sig redan. Arbetslösheten ökar, minimilönerna minskar, barn sjuka och åldringar har inte mat för dagen. Många människor svälter.

EU har aviserat att det måste göras större nedskärningar, alltså större uppoffringar av folket som redan svälter. Större uppoffringar av de som redan svälter måste då betyda att dessa människor skall lägga sig ner och svälta ihjäl?

Vad avser då nödlånen att användas till? Jo det skall användas för att betala tillbaka det förra nödlånet från december.

De enda som betalade skatt i Grekland tidigare var den arbetande befolkningen, (ej makthavare och andra välbesuttna).

Undrar hur EU- experterna tänker. Nya hårda åtstramningar, vilket betyder att människorna skall sänka sina löner och därigenom betala ännu mindre i skatt.

Karl-Erik Nordlund

Efter att ha sett filmen Simon och ekarna tänkte jag försöka mig på en subjektiv recension av filmen.

Handlingen utspelar sig i en något större svensk stad under 1940- talet. Den skildrar på ett utmärkt sätt klassklyftor och dito motsättningar. De två familjerna har ett inte helt komplikationsfritt liv med sina respektive relationer.

Simon och hans föräldrar Erik och Karin tillhör arbetarklassen, och menar på att där man är född där hör man hemma, och man skall därför inte blanda sig med de ”andra”.

Isak, som är Simons vän tillhör en judisk familj, vars far Ruben driver en bokhandel och är något sånär förmögen.

Simon är inte så värst intresserad av att gå i faderns fotspår, utan vill helst drömma sig bort, läsa och lyssna på musik.

Att Isak skall gå läroverket är en självklarhet, men judefientligheten bland överklassen märks tydligt, och i filmens inledning ställer sig Simon på Isaks sida och markerar med ett knytnävsslag i ansiktet på en av antagonisterna att vissa saker inte är ok.

Rubens familj har det kämpigt under krigsåren, och under en längre tid vistas Isak hos Simons familj. Där kan man nästan tro att Isak tillhör Erik och Karin, medan Simon tillhör överklassen.

Efter Simons examen börjar saker och ting kompliceras för mig. Erik och Karin är inte Simons biologiska föräldrar, utan en ”moster” till Simon hade fått honom efter ett förhållande med en judisk musiklärare, som därefter flyttade hem till Tyskland, där han sedermera avled i cancer, efter att dessförinnan ha överlevt tre år i koncentrationslägret Buchenwald.

Simon blir förgrymmad på sina fosterföräldrar som inte berättat sanningen för honom. Tillsammans med Ruben åker han till Berlin för att träffa sin riktiga far. Där får han reda på att hans far varit död sedan några år tillbaka.

Simon har även några korta kärleksförhållanden som jag uppfattar som parenteser i hans tillvaro.

När Karin blir sjuk i en hjärtinfarkt och hamnar på sjukhus, beslutar sig  Erik för att renovera köket tills hon kommer hem.

Att Erik under den korta tid Karin befinner sig på sjukhus hinner renovera köket, och dessutom har råd att göra det, verkar lite konstigt. Dessutom ser utemiljön ut som den alltid har gjort. Ännu mer störande finner jag det förhållande att köket uppgraderas till 60- tals standard  i mitten på 40-talet.

Filmen slutar med att han tillsammans med ett barn får sitta och återupptäcka sin trädkoja i sin barndoms ek.

För den yngre generationen kanske 40- talets klassklyftor betraktas som udda och pittoreska inslag i miljön.

Karl-Erik

Vargflocken har blivit erbjuden att köpa ett palats. Ledarvargarna har redan varit och tittat på palatset. Det är stort och vackert, man kan spegla sig i glansen.

Man kan köpa det billigt, och det står dessutom fint till alldeles bredvid deras ledarlya. Lyriska röster har höjts över vad mycket det kan användas till.

I sitt fullständigt exalterade tillstånd beslöt vargarna att slå till. Några olyckskorpar hade små betänkligheter, men dessa körde man tyst på.

 Enligt den nya policyn som infördes 2008, så gällde det att ta besluten först och sedan avvakta om det var rätt eller fel. Detta till skillnad mot den tidigare långbänksmodellen.

Strax innan affären skulle verkställas uppdagades det att det fanns vissa brister bakom den vackra fasaden. Efterhand dök både det ena och andra upp. Dessutom fanns det vargar ute i periferin av reviret som inte tyckte att det behövdes något palats.

Nu spred sig en sådan osäkerhet bland vargledarna, att ett nytt rådslag blev nödvändigt. Den hitintills höga svansföringen förbyttes i mer osäkra beteenden.

Fasaden var ju så underbart vacker, och palatset låg på precis rätt ställe, men tänk om belackarna hade rätt, att det var ett stort renoveringsobjekt, med ett mycket tilltalande yttre.

Vid omröstningen var det endast en av hannarna som ville driva köpet vidare. De övriga ville först undersöka vad det kostade att renovera och driva palatset, driftkostnaderna verkade också vara i högsta laget.

 Men det låg ju så underbart vackert till, hur skulle man kunna lura i vargflocken att det var nödvändigt att köpa.

Dessa envisa vargar i östra delen av reviret som inte begrep sitt eget bästa. Ett stort och fint palats som står på rätt ställe inger respekt och status. Att de dumma periferivargarna inte inser detta. Även dessa gnällspikar skulle kunna känna stolthet över det vackra palatset inom revirets gränser.

Karl-Erik

Dagmar och jag har en relation med varandra. Den är inte så där ömsesidig som man skulle önska. Nä det är nog Dagmar som bestämmer, och jag får lyda hennes vinkar.

Den började redan i slutet på november, när jag med hjälp av motorsågen skulle lägga ihop ved och gallra lite.

Lite snö och lämplig temperatur gjorde att arbetet flöt på bra. Vid juluppehållet den 16 december hade jag fått ihop ca 60 stockar, jag var nöjd med mitt arbete när jag åkte på julfirande (se föregående blogg).

På annandag jul fick jag besök av Dagmar, inte precis försynt och tillmötesgående, utan med buller och bång kom hon och röjde upp ganska ordentligt.

De tallar som jag omsorgsfullt sparat kastade hon sig över, och på ett fullständigt omdömeslöst sätt fällde hon hälften av dem. En inspektionsrunda på fjärdedag jul gav sitt tydliga besked. Här fanns mycket att göra.

Tur att träden hade fallit ända ner på marken, jag vägrar att klättra tio meter upp i halvliggande träd för att såga ner dem.

Efter nyår började jag röja upp och ta reda på det som fallit, efterhand som träden frös fast mer och mer ju längre tiden gick. Strax före helgens snöfall var jag klar, vilken tur!

En annan sak som inträffar vid stormfällningar är att timmerpriserna går ner. När jag har mycket att erbjuda så är priserna låga, snörika vintrar när jag har svårt att få fram någonting då är priserna höga.

Sedan drabbades jag av den svåra sjukdomen, avtryckarsjuka. Samma symtom som älgjägare får som upprepade gånger trycker på avtryckaren. Handen sväller upp och pekfingret ömmar för varje gång man böjer det.

Anmärkningsvärt att inte socialstyrelsen har uppmärksammat detta problem ännu. Borde kanske klassas som yrkesskada.

Karl-Erik

I Sverige finns det lika många jultraditioner som det finns människor. Ja egentligen finns det ännu fler, för vi byter ju traditioner också. Dessutom tenderar traditionerna att bli mer kortlivade i det moderna samhället.

När jag växte upp firade vi alltid jul hemma hos mina föräldrar. Nu är mina föräldrar döda, och föräldrahemmet sålt, alltså svårt att behålla den traditionen längre.

När jag då fick egen familj, och tyckte att våra föräldrar kunde fira hos oss, minns jag att farsgubben muttrade någonting om nyordning, som om det skulle spela någon roll i vilken fåtölj han satt och gruffade över tingens ordning.

I år firade vi jul hos barn och barnbarn i Märsta/Upplands Väsby. Julen är en bra tid då familjerna kan samlas och umgås tillsammans. Själv har jag ordnat det väldigt praktiskt i och med att jag har låtit gifta bort mina pojkar till varsin syster i en annan familj, av praktiska skäl….eller, hur det nu gick till.

Mat och matkultur är något som varje individ har med sig hemifrån. När två personer slår sig ihop tar man naturligtvis med sig sin matkultur, kan efter någon generation bli oerhört mycket mat på bordet.

Eftersom man måste äta alla dagar så åt vi lutfisken och revbensspjällen på juldagen, vi spred ut ätandet på fler dagar så att säga. I annat fall hade vi hamnat på kunglig nivå. I historien står berättat om Gustav II Adolf, vars middagar bestod av 30 rätter, vidare står det att ”han blev med åren tämligen fet”.

Annandag jul inträffar något som heter mellandagsrea.  Vi beger oss in till centrala Stockholm för att ”titta” på kläder, många andra människor hade kommit på samma sak. Mellandagsrean verkar vara en större tradition än jultomten, i synnerhet när det gäller att titta på kläder, fast jag såg inga nakna stockholmare som sprang omkring, men det kanske köptes i förebyggande syfte.

En bit från Sergels torg fanns en finare klädesaffär som hade rea, och eftersom affären skulle upphöra var det halva priset på reapriset. Vi var inte precis ensamma i affären, nu fick de flotta överklassdamerna trängas med kleti och pleti. Min uppgift var att följa med, och agera som avlastningsyta för provade och oprovade klädesplagg. Affären var full av kläder så jag lastades på så jag blev blå i ansiktet, om jag hade haft en vit pil på huvudet kunde jag ha agerat trafikdelare.

Jag fick order att ställa mig i kassakön, allt var en enda röra, vilken var kassakön. Högt och tydligt frågade jag kvinnan före mig om detta var kassakön? –Nej svarade hon detta är kön till provhytten, -vadå, hörde jag en annan kvinna säga längre fram i kön, varpå det blev ett väldigt sorl bland kvinnorna före mig, och plötsligt blev det två köer.

Nästa anhalt i shoppandet var en leksaksaffär, för komplettering av leksaksattiraljer. Ordning och reda, en avdelning för flickor där hyllorna var fulla med dockor och prinsessor med rosa klänningar och andra tillbehör.

På pojkavdelningen var hyllorna fullbelamrade med krigsleksaker och vapen, bepansrade varelser med bössor som såg ut som grovkalibriga kanoner. Precis vad pojkar av i dag behöver lära sig.

Om man nu lyckas i denna pedagogiska fostran så kan vi se fram emot en lösning på många världsproblem.

Alla killar kommer att kriga och slå ihjäl varandra, flickorna kan ägna sig åt att se vackra ut och visa sig i allehanda modekläder för varandra.

Om hundra år har vi löst alla världsproblem, miljö, överbefolkning, och finanskriser mm.

Vi offrar en enda art, och räddar alla övriga.

Karl-Erik

Att vara pensionär, är som att uppleva den optimala friheten. Att aldrig mer behöva gå till jobbet, stiga upp när man vill och gå i säng när man vill. Dagarna kan man disponera fritt med att göra, just ingenting.

Själv vill jag stiga upp omkring halv sju på morgonen, för att sedan kunna fylla ut fritiden med någonting, men egentligen är jag ledig fast det inte känns så alltid.

Nu har jag fyllt ut min fritid så mycket att jag inte kan förstå hur jag en gång i tiden hade tid att arbeta.

Att engagera sig i PRO var en tanke jag hade innan jag blev pensionär, nu hinner jag knappt läsa deras medlemstidning. Den är som alla andra tidningar fullspäckad med annonser. Det annonseras om hälsokostpreparat och vitaminer för alla upptänkliga åkommor som man har eller kan få.  Som exempel kan nämnas olika piller som gör att stela leder blir mjuka igen.

Sällan det annonseras om piller som gör att mjuka leder blir stela, jag menar bara för rättvisans skull.

Pensionärsaktiviteter är att studera annonser om rullatorer och andra s.k. hjälpmedel. När det gäller sport och fritid drar man till med bridge och boule, och för dem som är riktigt vital finns pensionärsdans, i  lugnt tempo förstås. Sällan syns erbjudanden om bungy jump, fallskärmshoppning eller bergsklättring. Att erbjuda kurser i havskajak eller kanske magdans, skulle kanske uppskattas av en del.

Att skriva och läsa mycket har jag alltid varit intresserad av.

Senaste åren har jag fördjupat mig mer och mer i att läsa konsultrapporter och utredningar. Det har blivit så att jag har blivit mer eller mindre tvungen att lusläsa dylika utredningar, ord för ord, mening för mening, varje kommatecken har jag analyserat. Ni kan aldrig tro vad mycket sakfel  jag har upptäckt.

Denna yrkesskada tog jag med mig till kyrkan i söndags. När prästen förkunnade att lärljungarna gick och hämtade en åsna som Jesus skulle rida på, och om ägaren sade något så skulle lärljungarna säga att herren behövde den. Då började jag reflektera.

Tänk om jag skulle gå hem till någon granne som har häst och hämta ut den, ägaren kommer springande och skriker, men jag säger lugnt, -vår herre behöver den. Vad skulle hända?

Sedan bröt folket palmblad och strödde på vägen där karavanen drog fram. Hur gällde egentligen allemansrätten på den tiden? Eller kanske kvistarna bröts i privata trädgårdar.

Här började jag snabbt besinna mig i mina tankar, vissa skrifter går inte att analysera. Det är symboler och tankar som är budskapet, inte de konkreta orden, som någon har försökt översätta någon gång i en forntid då det inte fanns skriftspråk.

Karl-Erik

Vad kännetecknar en bra skola, naturligtvis en skola som håller hög kvalité.

Men vad är då kvalité i skolan? Nu börjar definitionen att bli besvärlig. Kan det vara att elever och föräldrar är nöjda med skolan? Eller att personalen tycker att de gjort ett bra arbete? Nej det är naturligtvis när eleverna får bra betyg.

Skolverket har kontrollrättat tusentals nationella prov. Resultatet blev rena cirkusen. Elever som av undervisande lärare har bedömts hålla MVG, har av skolverket fått underkänt (IG). Snacka om glädjebetyg.

Detta är naturligtvis en följd av att skolans kvalité mäts med hjälp av betygen, en annan följd av denna cirkus är att betygen har en dubbel målsättning.

Få elever har egentligen något intresse av betygen för betygens skull. Det verkliga huvudsyftet med betyg är att det utgör en inträdesbiljett till högra studier.

Skolledningens intresse av höga betyg är att det kan locka till sig fler elever, i den sanna konkurrentens anda.

Redan för ett tiotal år sedan påtalade jag detta för ansvariga politiker, men intresset och insikten var lika dålig då som nu.

I Nordanstigs kommun har man uppmärksammat problemen med att för många elever har ofullständiga betyg, och får problem att ta sig in på gymnasiet.

Detta problem tänker man tydligen lösa genom att minska lärartätheten. Steg två i denna process blir att ge samtliga elever ett steg högre betyg.

Svårare än så är det inte att få en bra skola. På många ställen har man redan insett detta.

Men vad är då kvalité i skolan? Nu börjar definitionen att
bli besvärlig. Kan det vara att elever och föräldrar är nöjda med skolan? Eller
att personalen tycker att de gjort ett bra arbete? Nej det är naturligtvis när
eleverna får bra betyg.

Skolverket har kontrollrättat tusentals nationella prov.
Resultatet blev rena cirkusen. Elever som av undervisande lärare har bedömts
hålla MVG, har av skolverket fått underkänt (IG). Snacka om glädjebetyg.

Detta är naturligtvis en följd av att skolans kvalité mäts
med hjälp av betygen, en annan följd av denna cirkus är att betygen har en
dubbel målsättning.

Få elever har egentligen något intresse av betygen för
betygens skull. Det verkliga huvudsyftet med betyg är att det utgör en
inträdesbiljett till högra studier.

Skolledningens intresse av höga betyg är att det kan locka
till sig fler elever, i den sanna konkurrentens anda.

Redan för ett tiotal år sedan påtalade jag detta för
ansvariga politiker, men intresset och insikten var lika dålig då som nu.

I Nordanstigs kommun har man uppmärksammat problemen med att
för många elever har ofullständiga betyg, och får problem att ta sig in på
gymnasiet.

Detta problem tänker man tydligen lösa genom att minska
lärartätheten. Steg två i denna process blir att ge samtliga elever ett steg
högre betyg.

Svårare än så är det inte att få en bra skola. På många
ställen har man redan insett detta.

Karl-Erik

Ett säkert vintertecken är när folk slutar att klaga på
värmen och istället står och skrapar sina bilrutor på morgonen.

Ett annat tecken är när jag får en påminnelse om att snart
får vi sätta ut våra fågelstugor och mata småfåglarna. Under älgjaktsveckan
hade vi förmånen att få rå om ett av våra barnbarn, och då tog vi tillfället i
akt att plocka fram våra fågelstugor och fylla på lite fågelfrö. Resultatet lät
inte vänta på sig, inom några minuter hade talgoxar och andra småfåglar hittat
tillbaka till sitt gamla matställe.

En dag dök det upp en ny fågel på gräsmattan hemma, den spatserade
omkring bland pilfinkar och gråsparvar. Fågeln var vit på undersidan med ett
vitt band över nacken, och var svart på huvudet. Efter en ingående kontroll i
fågelboken kom jag fram till att den mest liknade en halsbandsflugsnappare.

En kunnig fågelexpert från Bäling var mycket skeptisk till
mina iaktagelser. Den finns ju inte här, bara i södra Sverige var hans
kommentar.

Jag som då hade gått på kurs hos mitt fyraåriga barnbarn
hade då lärt mig att det finns inga olösliga problem. När den skulle flytta hem
till Afrika inför vintern så navigerade den naturligtvis fel och hamnade i
Gnarp .En mycket enkel slutsats.

Ett annat säkert vintertecken är  tranornas flytt på hösten, när de flyttar så
kommer vintern inom sju veckor. Jag har sett flera flyttstråk med tranor redan,
de flyger västerut, kanske till Norge?

Carl von Linn`e trodde ju på sin tid att svalorna
övervintrade på sjöbottnarna, så det finns mycket här  i världen som ännu är outforskat.

Hur skulle det vara om folk skaffade sig en almanacka och en
utomhustermometer. Vi skulle då slippa tidningsrubriker av typen ”överraskad av
blixthalka, plogbilarna inte beredda”.

Ett år missade jag att dra upp båten i tid. Den 23 oktober
kom det flera decimeter snö samtidigt som det smällde till och blev flera
grader kallt. Det blev panik med att åka och dra upp båten. Jag åkte bil, och
min äldste son beslutade att med sin nyinköpta snöskoter ta en genväg för att
hjälpa mig.

En snöskoter som jag
för övrigt döpte till Karl den tolfte, därför att när han kom hem med den,
och  skulle köra den tio meter på barmarken
så rök den så förskräckligt, att jag direkt tänkte på Karl den XII, ”han kom i
rök och damm”.

Karl-Erik

Nordanstigs grundskoleelever har generellt för dåliga
avgångsbetyg. Alltför många elever har inte betyg för att ta sig in på
gymnasieskolan. Ansvarigt kommunalråd är bekymrad.

Vadå bekymrad! Som samhället ser ut är det väl helt
planenligt.

Vad är det som gör att eleverna skulle vara motiverade att
skaffa sig högre betyg?

Kan det vara hemmiljön, där föräldrarna har länets sämsta
utbildningsnivå? Eller skolkompisarna som sätter en ära i att läsa så lite som
möjligt, eller deras äldre kompisar som skryter över vad lite de läste i
skolan, men fick jobb ändå?

Hur ser arbetsmarknaden ut i kommunen? Naturligtvis finns
det några arbetsplatser som sysselsätter högt kvalificerade medarbetare, men
dessa arbetsplatser för inte direkt någon utåtriktad marknadsföring.

Då återstår medievärlden. TV- programmen skall vara något
häftigt, dokusåpor, kända artister i underhållningsbranchen, eller förnedrings
tv där deltagarna skall röstas ut.

Kvällspressen skall naturligtvis skriva det folk vill läsa.
Sex, skandaler, sport eller häftiga levnadsöden.

Efter att ha tagit del av all denna information känner sig
ungdomarna redo för framtiden.

Ungdomarnas favorityrken. Proffs i hockey, eller fotboll.
Rockstjärna, eller programledare på TV.

Hur ser deras gymnasieval ut? Estetisk linje, med val mot
musik, foto, dans, formgivning mm. Mediautbildningar med olika inriktningar. Frisörutbildningen
ligger också högt på utbildningsönskelistan.

Målsättningen är att eleverna skall komma in på den
utbildning de har valt. Men hur ser deras arbetsmarknad ut?

Karl-Erik Nordlund