Dagmar och jag har en relation med varandra. Den är inte så där ömsesidig som man skulle önska. Nä det är nog Dagmar som bestämmer, och jag får lyda hennes vinkar.
Den började redan i slutet på november, när jag med hjälp av motorsågen skulle lägga ihop ved och gallra lite.
Lite snö och lämplig temperatur gjorde att arbetet flöt på bra. Vid juluppehållet den 16 december hade jag fått ihop ca 60 stockar, jag var nöjd med mitt arbete när jag åkte på julfirande (se föregående blogg).
På annandag jul fick jag besök av Dagmar, inte precis försynt och tillmötesgående, utan med buller och bång kom hon och röjde upp ganska ordentligt.
De tallar som jag omsorgsfullt sparat kastade hon sig över, och på ett fullständigt omdömeslöst sätt fällde hon hälften av dem. En inspektionsrunda på fjärdedag jul gav sitt tydliga besked. Här fanns mycket att göra.
Tur att träden hade fallit ända ner på marken, jag vägrar att klättra tio meter upp i halvliggande träd för att såga ner dem.
Efter nyår började jag röja upp och ta reda på det som fallit, efterhand som träden frös fast mer och mer ju längre tiden gick. Strax före helgens snöfall var jag klar, vilken tur!
En annan sak som inträffar vid stormfällningar är att timmerpriserna går ner. När jag har mycket att erbjuda så är priserna låga, snörika vintrar när jag har svårt att få fram någonting då är priserna höga.
Sedan drabbades jag av den svåra sjukdomen, avtryckarsjuka. Samma symtom som älgjägare får som upprepade gånger trycker på avtryckaren. Handen sväller upp och pekfingret ömmar för varje gång man böjer det.
Anmärkningsvärt att inte socialstyrelsen har uppmärksammat detta problem ännu. Borde kanske klassas som yrkesskada.
Karl-Erik
