Mitt liv som pensionär
Att vara pensionär, är som att uppleva den optimala friheten. Att aldrig mer behöva gå till jobbet, stiga upp när man vill och gå i säng när man vill. Dagarna kan man disponera fritt med att göra, just ingenting.
Själv vill jag stiga upp omkring halv sju på morgonen, för att sedan kunna fylla ut fritiden med någonting, men egentligen är jag ledig fast det inte känns så alltid.
Nu har jag fyllt ut min fritid så mycket att jag inte kan förstå hur jag en gång i tiden hade tid att arbeta.
Att engagera sig i PRO var en tanke jag hade innan jag blev pensionär, nu hinner jag knappt läsa deras medlemstidning. Den är som alla andra tidningar fullspäckad med annonser. Det annonseras om hälsokostpreparat och vitaminer för alla upptänkliga åkommor som man har eller kan få. Som exempel kan nämnas olika piller som gör att stela leder blir mjuka igen.
Sällan det annonseras om piller som gör att mjuka leder blir stela, jag menar bara för rättvisans skull.
Pensionärsaktiviteter är att studera annonser om rullatorer och andra s.k. hjälpmedel. När det gäller sport och fritid drar man till med bridge och boule, och för dem som är riktigt vital finns pensionärsdans, i lugnt tempo förstås. Sällan syns erbjudanden om bungy jump, fallskärmshoppning eller bergsklättring. Att erbjuda kurser i havskajak eller kanske magdans, skulle kanske uppskattas av en del.
Att skriva och läsa mycket har jag alltid varit intresserad av.
Senaste åren har jag fördjupat mig mer och mer i att läsa konsultrapporter och utredningar. Det har blivit så att jag har blivit mer eller mindre tvungen att lusläsa dylika utredningar, ord för ord, mening för mening, varje kommatecken har jag analyserat. Ni kan aldrig tro vad mycket sakfel jag har upptäckt.
Denna yrkesskada tog jag med mig till kyrkan i söndags. När prästen förkunnade att lärljungarna gick och hämtade en åsna som Jesus skulle rida på, och om ägaren sade något så skulle lärljungarna säga att herren behövde den. Då började jag reflektera.
Tänk om jag skulle gå hem till någon granne som har häst och hämta ut den, ägaren kommer springande och skriker, men jag säger lugnt, -vår herre behöver den. Vad skulle hända?
Sedan bröt folket palmblad och strödde på vägen där karavanen drog fram. Hur gällde egentligen allemansrätten på den tiden? Eller kanske kvistarna bröts i privata trädgårdar.
Här började jag snabbt besinna mig i mina tankar, vissa skrifter går inte att analysera. Det är symboler och tankar som är budskapet, inte de konkreta orden, som någon har försökt översätta någon gång i en forntid då det inte fanns skriftspråk.
Karl-Erik
